..och så kom det, bakslaget. inte oväntat alls, efter två SJUKT hektiska veckor där jag dessutom kunnat ägna den llilla fritid jag haft åt hall-projektet.

idag är jag ledig, och hallen har jag gjort klart. och städat. och så har jag inget kvar att hänge mig åt så att jag inte faller in i mörkerfällan. o så sitter jag här och känner oron slita i maggropen, skräcken riva i bröstet, sorgen rinna nedför mina kinder och ensamheten svida i halsen. 

och det är lixom ok, det är såhär det är. det är såhär JAG är. och jag vet ju om att det är i det här läget jag hamnar när pressen växer sig för stor och jag vägrar att hantera det genom annat än denial. det är ett val jag gör, att fokusera fullt på det som MÅSTE göras, praktiska saker, lösa problem, improvisera. jag VET att jag får en backlash när jag väl sitter sysslolös och alla känslor kommer ikapp, och jag inte kan värja mig med penslar, tumstockar, synålar och limburkar.

det här är ju egentligen inget alls jämfört med vad jag tagit mig igenom tidigare, när mörkret var konstant.

vilket inte alls får nuet att vara enklare.

isoleringen väljer jag också själv. skulle jag be om det skulle jag ha axlar att luta mig mot, skuldror villiga att stötta upp mig när jag inte orkar stå. men hur ber man om det? och hur tar man emot när det erbjuds?

jag vet fan inte.

jag har stått själv i så många år att jag inte vet hur jag ska be om en hand att leda mig ur mörkret. jag famlar längs väggarna tills jag hittar utgången. så är det.

så. ikväll är det lite motigt.

imorrn öppnar jag persiennerna igen.

är det fö nån mer än jag som kommer ihåg att det fanns en serie om en liten ond turbanmänniska som ville bli kalif istället för kalifen? *grunnar*

 

uffe

20 november 2010 20:14

jag kommer ihåg den serien

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Skriv något roligt till nästa tisdag!", sa han. Jag glodde misstroget upp på honom från botten av det avgrundsdjupa hål jag klöst väggarna ned till nagelbandet för att klättra upp ur.  Hur fasen ska jag just nu få ur mig något annat än tunga livsf...

Ganska precis ett år sen jag bloggade privat senast! "duktiga flickor skriver dagbok, de andra har inte tid"..? ;)    Året som gått har inte gett mkt tid åt att uppdatera min egna blogg, och jag har heller inte haft ngt egentligt behov. Med två...

..drömde en helt underbart typisk dröm, en sån där som mitt hoppfulla o samtidigt krassa sinne kan tota ihop..   jag var i central park, strandsatt och utan att ha ngnstans att bo, jagade hotellrum och undrade över varför jag befann mig ensam i s...

damnit! jag blev utmanad, o då kan jag ju inte banga.. lite snabbt bara. (låter blir att börja muttra ngt över att detta inte på ngt sätt kan räknas som ett "test", sånt här är ju mest typ bukfylla, fast i bloggform. visst har jag uttryckt mitt missn...

det här inlägget ska handla om "ett ögonblick", säger listan..   det blir en minnesbild jag har av min mor, och jag vet inte hur korrekt den är EGENTLIGEN, och vad som "lagts till" i minnet under årens lopp. jag tror nämligen att jag kanske var f...