ok, detta är ngt jag aldrig gjort - lagt in en sångtext som blogginlägg. men jag hårdknarkar musik för tillfället, och hela den här texten har satt sig hur hårt som helst! skulle kunna kommunicera i enbart låttexter för tillfället, men betvivlar att så många skulle förstå vad fasen jag pratar om.. ^^

I know I've been mistaken
But just give me a breaking
See the changes that I've made
I've got some imperfections
But how can you collect them all
And throw them in my face?

But you always find a way
To keep me right here waiting
You always find the words to say
To keep me right here waiting
And if you chose to walk away
I'd still be right here waiting
Searching for the things to say
To keep you right here waiting

I hope you're not intending
To be so condescending
It's as much as I can take

And you're so independent
You just refuse to bend
So I just keep bending 'till I break

But you always find a way
To keep me right here waiting
You always find the words to say
To keep me right here waiting

And if you chose to walk away
I'd still be right here waiting
Searching for the things to say
To keep you right here waiting

I've made a commitment
I'm willing to bleed for you
I need a fulfillment
I found what I've needed in you..

Why can't you just forgive me
I don't want to relive all the mistakes I've made
Along the way

But I always find a way
To keep you right here waiting
I always find the words to say
To keep you right here waiting

But you always find a way
To keep me right here waiting
You always find the words to say
To keep me right here waiting

And if I chose to walk away
Would you be right here waiting?
Searching for the things to say
To keep me right here waiting

..och så kom det, bakslaget. inte oväntat alls, efter två SJUKT hektiska veckor där jag dessutom kunnat ägna den llilla fritid jag haft åt hall-projektet.

idag är jag ledig, och hallen har jag gjort klart. och städat. och så har jag inget kvar att hänge mig åt så att jag inte faller in i mörkerfällan. o så sitter jag här och känner oron slita i maggropen, skräcken riva i bröstet, sorgen rinna nedför mina kinder och ensamheten svida i halsen. 

och det är lixom ok, det är såhär det är. det är såhär JAG är. och jag vet ju om att det är i det här läget jag hamnar när pressen växer sig för stor och jag vägrar att hantera det genom annat än denial. det är ett val jag gör, att fokusera fullt på det som MÅSTE göras, praktiska saker, lösa problem, improvisera. jag VET att jag får en backlash när jag väl sitter sysslolös och alla känslor kommer ikapp, och jag inte kan värja mig med penslar, tumstockar, synålar och limburkar.

det här är ju egentligen inget alls jämfört med vad jag tagit mig igenom tidigare, när mörkret var konstant.

vilket inte alls får nuet att vara enklare.

isoleringen väljer jag också själv. skulle jag be om det skulle jag ha axlar att luta mig mot, skuldror villiga att stötta upp mig när jag inte orkar stå. men hur ber man om det? och hur tar man emot när det erbjuds?

jag vet fan inte.

jag har stått själv i så många år att jag inte vet hur jag ska be om en hand att leda mig ur mörkret. jag famlar längs väggarna tills jag hittar utgången. så är det.

så. ikväll är det lite motigt.

imorrn öppnar jag persiennerna igen.

är det fö nån mer än jag som kommer ihåg att det fanns en serie om en liten ond turbanmänniska som ville bli kalif istället för kalifen? *grunnar*