det här inlägget ska handla om "ett ögonblick", säger listan..

det blir en minnesbild jag har av min mor, och jag vet inte hur korrekt den är EGENTLIGEN, och vad som "lagts till" i minnet under årens lopp. jag tror nämligen att jag kanske var fyra-fem år när det här ska ha inträffat.

min mor pluggade i boden, och jag har en väldigt tydlig minnesbild av hur hon kommer in genom dörren hemma, med fluffig åttiotalsfrisyr, stora glasögon med blåtonat glas, en ljusgrön manchesterjacka  och stort leende. nån gång runt den tidsperioden har jag oxå minnesbild av att jag sitter i hennes rum i boden och tittar i en sån där pop-up-bok som handlar om ett hus.

ett nyare ögonblick som jag precis kommer ihåg känslan jag hade, var när jag insåg att jag måste flytta upp till kalix. sorgen och rädslan över att lämna det jag hade(sambo, hem, nätverk, vänner, en stad jag älskade), och den Absoluta Vissheten att det var så det måste bli. det är inte många ggr som jag upplevt den Absoluta Vissheten, men när den infunnit sig har det lixom inte funnits ngt val - varenda fiber i min kropp har talat om för mig vad jag ska göra.

och ett av de senare ögonblicken - söndagmorgon, premiär för julspelet, E meddelar att han är sjuk, och jag inser att förutom att fixa irodning scenen o skotta spelplatsen och se till att alla är på plats o förberedda ska jag dessutom göra en inhopp o spela E's roll som jag inte kan, o enda tiden jag kommer att ha att läsa in det är typ bakom kulisserna under föreställningen.. adrenalin, my dear ones..

o annars?

tja, jag är läskig, men det visste ju alla redan. ^^

o gårdagen blev fasen så mkt bättre än jag hade förväntningar på.

o jag har insett att jag måste ha gjort ngt spektakulärt bra i något tidigare liv för att ha förmånen att ha de vänner jag har. <3

o jag är i ett ovanligt stadium av harmoni. sweet.

spread sunshine and frikkin rainbows.