Egentligen hade jag tänkt börja min nya blogg med ett HELT annat ämne, men detta måste fan avhandlas först - "Bloppis". Definitivt ett helt nytt ord för mig, som jag fick presenterat för mig när jag skulle välja vilken typ av blogginlägg jag ville göra. Tydligen är det en köp&säljannons i bloggform.

woot?

Vem letar i bloggar efter saker dom vill köpa? Har ingen hört talas om blocket och tradera?

Fast det var ju inte därför jag är här.

Igår släpptes kents senaste cd, och dom gör fortfarande melodislingor som sätter sig fast i mitt huvud med superlim(som fö aldrig ska användas till lösögonfransar. Never. Ever.). Mest nynnade textraden hos mig just nu är "om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig".

Den här gången har jag gett mig FAN på att inte sammankoppla någon av låtarna med någon av det motsatta könet, eftersom så många av mina favoritkentlåtar är tätt ihopslingrade med minnen från olyckliga förälskelser, misslyckade flirtar, göra-slut-resor och allmänt sugiga situationer.

"Noll" är som en fysisk spark i magen, "Kärleken väntar" får mig att må lite illa(samtidigt som jag känner mig underligt upprymd), och hela isola-cdn påminner mig om bussresan ned till Umeå när jag åkte hem för att göra slut med min pojkvän/sambo sen tre år tillbaka. Det här var ju ett tag sen, men låtarna känns fortfarande.

Fast nu var det ju inte det jag hade tänkt skriva om.

Jag har en liten förbannelse över mig. Som har hängt med sen jag började högstadiet och började få mina riktigt stora crusher. Det visade sig att vilken kille jag än riktade mina (ständigt dolda) förälskade blickar åt fick en flickvän. Inte MIG, dock, utan någon annan. Helahelahela tiden! Spelade ingen som helst roll om jag försökte kära ned mig i någon som ingen annan någonsin såg (ja, jag är SÅ o-pk, men ni vet oxå att det finns dom som inte syns), någon vecka senare fick dom sitt livs första flickvän!

Det här har hängt med mig större delen av livet, och jag blir aldrig förvånad eller besviken längre, jag vet bara att good things happens för killar som jag blir intresserad a. And I'm seldom the good thing.

Kanske jag ser det här på fel sätt? Kanske min livsuppgift är att sprida kärlek i andras liv?

Fast det var ju heller inte ämnet jag hade tänkt avhandla i mitt första blogginlägg här.

Och vid det här laget har jag totalt glömt vad det var som kändes som att det brann i fingertopparna att få sätta på pränt.

Typiskt.