"Skriv något roligt till nästa tisdag!", sa han. Jag glodde misstroget upp på honom från botten av det avgrundsdjupa hål jag klöst väggarna ned till nagelbandet för att klättra upp ur. 

Hur fasen ska jag just nu få ur mig något annat än tunga livsfunderingar, möjligtvis kryddade med skruvad galghumor? 

Så, jag städar, sorterar, bakar, med en fåfäng och blygsam förhoppning om att mina tankar ska inspireras och på ett mirakulöst sätt sortera sig själva, finna sin plats och staka ut vägen till en sammanhållen tanke. 

Jag skriver små lappar med ämnen jag skulle kunna avhandla, som jag har en åsikt om, som jag kan presentera med trovärdighet och viss insikt. Och ratar dom en efter en. 

Kardemummabullar och ett rent hus har jag fått ur mig, text är det värre med. Underhållning finns det inte i mig. 

När jag blir gammal och dement, och börjar hålla mig till saker och fraser jag känner mig trygg med, kommer jag stå att baka bröd hela dagarna, mumlandes "det finns alltid dom som har det värre, ljuset i tunneln är INTE ett mötande tåg". 

Det är inte över förrän man gett upp, och än är jag tjurig nog att hålla ut till vårljuset!